Efter att få vara med på mitt barnbarns dop inser jag hur tacksam jag är för att ha en familj, att få vara fysisk frisk och att få uppleva den underbara solen som knackade på mitt fönster idag! Eller kanske det var en fågel som hade styrningsproblem…!
Varför tar jag då steget och beskriver om mitt liv på en blogg? Varför vågar jag att utlämna mig och offentlig blottlägga mig utan att ha någon farlig sjukdom, är kändis, eller utmärker mig på något sätt? Jag vill berätta om den inre svagheten, sårbarheten när den ”perfekta” ytan krackelerar och ”tryggheten” försvinner. Jag inser också att jag nu har möjlighet att få börja på processen med mitt inre byggprojekt, vilket kommer att fortgå så länge jag lever! Det kan jag faktiskt dela med mig, då det är många som sitter samma båt som jag. Jag skäms inte mera…! Jag är en vanlig människa! Det är natt, nu väntar sängen…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar